Hem / Andrea Pirlo Boken / Kapitel 3

Kapitel 3

Det var inga elaka killar, de som spelade i Brescias ungdomslag, men de kämpade (och förlorade oftast) mot ett mycket allvarligt problem: de var rädda för sina egna drömmar, de tyngdes så mycket av dem att de till slut krossades av dem.
De såg mig som ett spöke, deras framtids mördare. Jag räckte ut handen för att dra dem med mig, men de tog inte emot den. Till slut halkade de så långt efter att de drog sig ur racet mot proffsfotbollen. Det är smartare att försöka hänga på den snabbaste och kanske bli tvåa än att streta emot och inte komma någon vart. Synd, att de aldrig fattade det.
Men jag vet vad de tänkte i samma ögonblick som de fastnade i kvicksanden, bittra och avundsjuka. Jag kan höra dem än idag, vråla i kör drömmen som dog: ”Vi vill spela i Barcelona eller Real Madrid.”
Jag vet, för de berättade det för mig. Jag vet, för jag berättade samma sak för dem. Att bli fotbollsspelare är bara den ena delen i den hemliga önskan ett barn viskar upp mot stjärnorna, eller skriver till sin fröken i en skoluppsats på lågstadiet.

Direkt efter kommer namnet på laget han eller hon vill spela i.
Spanien var det land som dominerade våra diskussioner, en absolut monarki som vi var besatta av. En längtan, fix idé, flykt, ett ambitiöst projekt som vi byggde upp med ord medan vi knaprade på våra mellanmål. Vi ville förvandla fruktjuicen till sangria eller cerveza, ett mirakel jag nästan lyckades med två gånger.
Det var sommaren 2006 och jag var berusad av livet, triumfmarschen genom Berlin och det vunna VW-guldet. Jag cyklade genom den toskanska badorten Forte dei Marmis gator och ut på strandpromenaden. Människor stannade mig, gav mig klappar på axeln. Fansen ropade till mig, och jag hojtade tillbaka. Jag hade en hälsning till var och en av dem.
”God morgon, Andrea!”
”Buenos días.”
”Ha en fin eftermiddag, Andrea!”
”Buenas tardes.”
”Sov gott, Andrea!”
”Buenas noches.”
”Ciao, Andrea!”
”Hola.”
”Vi sticker tillbaka till Milano. Vi ses snart, Andrea!”
”Adiós.”

”Aperitif på vanliga stället om ett tag, Andrea?”
”Hasta ahora.”
Alla trodde att det hade slagit slint i skallen på mig efter att ha vunnit VM-finalen mot Frankrike på straffar, men det fanns en sak de inte visste. Ingen kände till en viktig detalj i historien: just då var jag inte längre en spelare i Milan utan i Real Madrid. I huvudet, hjärtat och själen, men framför allt redan med ett färdigt femårskontrakt och en spelarlön som man bara kunde drömma om.
Men det verkade som om någon i Milan hade klantat till det rejält, det påstod man i alla fall. Serie A-skandalen Calciopoli var det näst populäraste samtalsämnet efter Italiens triumf i Tyskland. Ena dagen läste man att vi skulle petas ner i serie B, andra dagen att vi skulle få femton poängs avdrag när säsongen började, tredje dagen att man till och med diskuterade att scudetton skulle lämnas tillbaka eller annulleras.
I ett visst läge slogs jag av en misstanke: det var kanske ändå inte Mark David Chapman som mördade John Lennon utan någon av Milans toppar. Det var i alla fall en riktig jävla soppa, man fattade ingenting och ingen visste vad som skulle hända med klubben, allra minst jag. Men en sak var säker, jag tänkte inte spela i serie B. Var jag tvungen att sticka skulle jag inte känna mig som en förrädare. För jag har alltid siktat högt och spelat för ädla mål. Och jag hade inte minsta tanke på att ta på mig någon annans skuld.

Jag har alltid tyckt att den som svinar ner och ställer till det, får själv städa upp, skiten är deras och även konsekvenserna.
Real Madrids tränare Fabio Capello ringde upp mig. Och sedan Franco Baldini, deras sportdirektör. Alla hörde av sig. Jag svarade och skickade vidare frågan till min agent:
”Tullio, hör efter vad Milan säger.” Under tiden hade det blivit dags att återvända upp till Milanello, eftersom laget för att kvalificeras till Champions League var tvunget att spela mot Röda stjärnan från Belgrad. Det kändes som att försöka nå upp till toppen av skyskrapan genom att ta sats från bottenvåningen. Vi var fortfarande bakis efter landslagets triumf och skulle bara få tio dagars semester innan det var dags att sätta igång igen. Men Tinti hejdade mig: ”Vänta med att åka upp. Jag hör med Real igen. Om du tvunget vill lämna Forte dei Marmi så åk hem till Brescia. Men ha telefonen på, någon kommer snart att ringa.” Och så blev det. Profetian gick i uppfyllelse, Nostradamus är en nybörjare i jämförelse.
”Hallå Andrea, det är Fabio Capello.” Alltså en av fotbollshistoriens mest framgångsrika tränare.
”Hallå mister, hur står det till?”
”Toppen, och du mår ännu bättre. Kom över till oss. Du ska spela på mittfältet bredvid Emerson som vi precis har värvat från Juventus.”
”Kör till.”
Jag var inte direkt svårövertalad. Det tog nog mindre än en minut, tror jag. Jag hade ju redan sett kontraktet. Framför allt hade min agent granskat det, som under tiden hade kastat sig iväg till Madrid. Vi liknade ett förälskat par, Tinti och jag, två tonåringar med en glödande telefonlinje mellan sig.
”Andrea, det är klart.”

”Det är fantastiskt, Tullio.”
Jag såg mig själv i den vita tröjan, obefläckad och samtidigt aggressiv i sin ovanligt bländande vithet. Jag tänkte ofta på Santiago Bernabeu, fotbollstemplet, en arena som kunde skrämma vettet ur alla motståndare, som förvandlades till hunsade tjänare vid kungens bord.
”Och vad gör vi nu, Tullio?”
”Vi ses på lunch om några dagar.”
”Mesón Txistu på Plaza de Angel Carbajo?”
”Nej, Andrea, inte i Madrid. På Milanello.”
”Vad då Milanello? Är du dum i huvudet?”
”Ja, Milanello. Vi har inte fått Gallianis godkännande än.”
Just det, mannen med pennorna.
Och så blev det. Menyn kunde jag utantill. Det var antipasto, primo, secondo och sedan den berömda glassen med knaprig topping. Vi träffades i salen där laget brukade äta, som ligger mellan köket och rummet med den stora öppna spisen (där Berlusconi brukade klinka på pianot och dra fräckisar). Mitt emellan sportanläggningens anspråkslösaste och rikaste del. Mellan symbolen för den återvunna ödmjukheten och symbolen för den fortsatt uppvisade makten. Mellan den plats där man svettas och tjänar relativt lite och den där man tjänar oproportionerligt mycket och svettas det man ska. Jag guppade runt mellan Milan och Real Madrid även i bildlig bemärkelse.
Tullio började och sa: ”Andrea ska till Real.”
Sedan jag: ”Ja …”
Sedan Galliani, medan han spände blicken i mig: ”Nej, min käre vän, du ska ingenstans.” Sedan drog han fram en portfölj som han hade ställt under bordet, vilket fick mig att le, för det påminde mig om när Bill Clinton gömde Monica Lewinsky långt in under sitt skrivbord i Ovala rummet (ibland överfalls jag av sådana här knasiga bilder). Ur portföljen stack det upp ett kontrakt. Och herr Penna tillade: ”Du ska ingenstans, för du måste skriva på det här. Det gäller i fem år och där står inga siffror, vi har lämnat raden blank. Skriv dit vad du vill.”
Tullio slet pappret ur handen på mig: ”Det här tar jag hand om.” Han tog god tid på sig, plockade med sig det hem och läste det om och om igen. Under tiden reste jag till Coverciano med landslaget. I några dagar hörde jag ingenting utan tog allt för givet. Jag tänkte på spanska och drömde på spanska. I min fantasi flög jag iväg och landade på Plaza Mayor och Puerta del Sol.
Sedan hörde min agent av sig: ”Skriv på för Milan. De släpper dig inte i det här läget.”

”Nej …”
”Jo.”
”Okej.”

Folk tror nog att vissa beslut tar flera timmar att fatta, eller dagar eller kanske till och med månader. Och att de kräver en massa fysisk och mental kraft. Men det stämmer nästan aldrig, för ofta säger instinkten en sak men klausulerna i ett redan existerande kontrakt tvingar en till något annat. Och då tar det bara någon sekund att säga nej, även om det är med tungt hjärta. Och sedan är man tvungen att dra en massa valser för journalisterna – om de nu ställer rätt frågor. För ifall de frågar om det är sant att du praktiskt taget hade skrivit på för Madrid, måste du gömma dig bakom färdiggjorda och redan hörda fraser som har utarbetats av PR-avdelningen. ”Nej, det är inte sant, jag har det bra i Milan.” Dra åt helvete hela högen.
Tråkigt att det slutade så. Jag hade kastat mig med huvudet före till Real. Det är ett mer spännande lag än Milan, med mer framtid, mer dragningskraft, mer allt. Det injagar skräck i alla motståndare. Hur som helst fick jag min tröst genom att vi vann Champions League i slutet av den säsongen. Det kunde ha gått mycket sämre.

Capello och Baldini blev väl inte precis överlyckliga när Tullio meddelade att jag inte skulle utvandra. Men Baldini har aldrig gett upp hoppet. Varje gång vi stöter ihop kommer han fram till mig, ler och går rakt på sak: ”Jag har aldrig lyckats få dig till min klubb, men förr eller senare …”
Han har försökt att ta mig till Roma också, innan jag gick till Juventus, men jag gillade inte situationen där och litade inte på omständigheterna (honom har jag aldrig tvivlat på, han gör sitt jobb bra och har stil). Det var framför allt de nya ägarna som inte övertygade mig. ”Vi ska bygga upp ett stort Roma”, sa Baldini till mig gång på gång, men amerikanerna som hade köpt majoriteten av klubben sa han inte mycket om. Det gjorde mig misstänksam. Om den nya klubben verkligen hade visat att den fanns där, att det inte bara var snack, så kanske jag hade gått dit. Rom är en underbar stad, härligt folk, fantastiskt klimat. Men faktum var att ingen hade sett till den framtida presidenten Thomas DiBenedetto ännu. Och den hypotetiska trion man pratade om Palotta-D’Amore-Ruane lät som kompositörer till en dålig schlagerlåt i Sanremofestivalen. ”Av Palotta-D’Amore-Ruane, dirigent, maestro Vince Tempera”. Likt varje år på Teatro Aristons scen, omgiven av alla blommor hade han mycket väl ha kunnat dirigera deras låt. Och vilken var titeln? ”Tack (ändå) Roma.”
Och tack Spanien, siempre. För bortsett från Real Madrid har dessutom Barcelona uppvaktat mig. Och det är drömmens andra hälft.

About InterSverige