Hem / Andrea Pirlo Boken / Kapitel 2

Kapitel 2

2.

Ratad. Bortslängd. Skrotad. Eller utplånad, tillintetgjord, oskadliggjord. Eller kanske arkiverad, övergiven, begravd. Dumpad.
Om någon i Milan hade drivit projektet att låta mig sluta på det här sättet så gick det på grund. Ett mindre Titanic. I dimman i stället för bland isbergen.
Men jag vill ändå säga tack till den som räknade så här fel. Om miniräknaren inte hade ballat ur, om kulan som förutsäger framtiden inte hade spåtts av alltför rynkiga händer, så skulle jag aldrig ha fått känna mig som alla andra. Som en alldeles vanlig människa. En fotbollsspelare med sex i spelarbetyg. Under en kort period kastades jag in i en helt ny verklighet, blev en annan Andrea Pirlo, den som alla ville göra mig till, den som jag kunde ha blivit men aldrig blev. Man behandlade mig som en i mängden, tvingade mig att kippa efter luft. Men effekten blev den motsatta. Den ökade bara de utomståendes övertygelse om att jag var något alldeles extra.

Som barn och sedan som tonåring fick jag alltid kämpa mot ett öde som har definierats på olika sätt: unik, speciell, ödesbestämd. Sedan fick jag lära mig att leva med det och utnyttja det till min fördel. Det var inte alltid lätt, varken för mig eller för dem som stod mig nära.
Redan som liten visste jag att jag var bättre än andra i fotboll, och det var därför det tidigt började snackas om mig. Alldeles för mycket faktiskt. Och inte alltid på ett snällt sätt. Mer än en gång har min pappa Luigi varit tvungen att lämna planen för att slippa höra de andra föräldrarnas elaka kommentarer. Han flydde för att slippa bli arg, eller för att han helt enkelt blev för ledsen. Han hade inget att skämmas för, därför ignorerade han dem och började gå och gå, snabbare och snabbare, som en italiensk Forrest Gump. Han stannade först när han hittade en lugnare plats som var säkrare och mer skyddad.
Tyvärr har inte heller min mamma Lidia besparats dessa påfrestande episoder.
”Vem tror ungen han är, Maradona?” var den vanligaste kommentaren som fälldes med hög röst av ren avundsjuka och bara menad att provocera. I själva verket kunde man inte få en bättre komplimang. Mamma mia, Maradona! Det är som att kalla en gymnast för Juri Chechi, en basketspelare för Michael Jordan, en fotomodell för Naomi Campbell. Eller som att kalla Berlusconi en jätte.
Vuxna människor som gav sig på ett barn, det var per definition en ojämn och osjyst match. Jag kunde inte göra annat än att försvara mig genom att glänsa. Jag gjorde precis det som man anklagade mig för. Jag bar på en obefintlig skuld men skyddades av en osynlig rustning.
Fast det hände så klart att jag ändå träffades av en dolkstöt eller förgiftad pil. Inte minst under en seriematch med ungdomslaget när jag var fjorton. Jag spelade i Brescia, men den gången var det Brescia som spelade mot mig.

”Passa bollen.” Tystnad, och ändå hade jag ropat högt och min italienska får väl ändå anses hyfsad.
”Killar, passa bollen.” Ännu mer tystnad, så kompakt att jag hörde ekot av mina egna ord.
”Hallå, kom igen!” Fortfarande tystnad, alla verkade döva.
Ingen passade bollen till mig. Mina lagkamrater spelade sinsemellan och nonchade mig totalt. Jag var där men de såg mig inte, eller det gjorde de så klart, men de uppförde sig som om jag inte existerade. De behandlade mig som en leprasjuk bara för att jag var bättre än de. Jag irrade runt som ett spöke och trodde jag skulle dö. Det var alla mot en. Ingen sa ett ord till mig. Inte en blick åt mitt håll. Ingenting.
”Tänker ni passa bollen, eller?” Lika tyst.
Då brast det för mig och tårarna började rinna. Jag grät hejdlöst där mitt på planen framför tjugoen motståndare, elva i det andra laget och tio i mitt. Jag kunde inte sluta. Jag sprang och grät. Ruschade och grät. Jag stod stilla och grät. Knäckt, förtvivlad men framför allt fortfarande bara lite mer än ett barn. Och då borde man slippa sådant här. När man är fjorton ska man bara få göra mål och jubla, men det faktum att jag gjorde så många mål retade folk.
Det var i det ögonblicket som min karriär, som fortfarande var i sin vagga, tog en vändning och gick åt rätt håll. Möjligheterna var två: bli förbannad och lägga av eller bli förbannad och gå vidare, fast på mitt eget sätt. Det andra alternativet kändes intelligentare än det första, tyckte jag. Så jag sprang och tog bollen ifrån dem. En, tio, hundra gånger. Det var jag mot resten av världen, jag mot resterna av min värld. Jag var som en god korsriddare. Ville de inte spela med mig? Nähä, då fick jag väl spela själv, det var jag ändå tillräckligt bra för. De var tio och lyckades inte göra mål, jag klarade av det på egen hand. Jag dribblade förbi alla, inklusive dem i samma tröja som jag.
När det gällde en sak hade de fattat helt fel: jag brydde mig inte om att spela stjärna. Sanningen var mycket enklare: jag var som jag var. Jag spelade på instinkt, det handlade inte om konstruerad spelfantasi. Jag kom att tänka på en passning, ett trick, en passage, och i samma ögonblick var det gjort. Jag sprang snabbare än mig själv, särskilt när jag tänkte.

Redan på den tiden var jag tvungen att alltid leverera, hela tiden ligga på topp. För alla andra var det okej att spela en normal match, om jag gjorde det så tyckte man det var ett nederlag. Att jag verkade trött och inte såg ut att orka, sa de redan från början. Men de missleddes av mitt sätt att röra mig, energisnålt med små steg. Små steg för mig, stora steg för mänskligheten, eller vad man nu ska säga.
Det där känsloutbrottet blev ett startskott. Om jag har för mycket folk omkring mig brukar jag inte uttrycka mig så mycket, jag känner mig inte helt bekväm, på gott och ont, men utan att visa det. Fast den där eftermiddagen var det något annat som hände. Och jag påbörjade en lång inre monolog, alltså tyst, privat och på gränsen till galen:
”Andrea, att ha en gåva får inte bli något som tynger en. Det är sant, du är på en annan nivå än de, och det ska du vara stolt över. Moder natur var generös mot dig, hon var på gott humör den dagen du föddes och skänkte dig en magisk touch: ta vara på det. Vill du bli fotbollsspelare? Är det drömmen som har hängt sig fast vid dig? Andra vill bli astronauter, men du skiter väl totalt i att flyga? I så fall, stick, ta den där bollen. Smek den. Den tillhör dig, den måste bli din. Alla avundsjuka förtjänar det. De försöker bara stjäla dina känslor, ta nu tillbaka det som tillhör dig. Le. Var lycklig. Förvandla det här ögonblicket till något fantastiskt, och gör sedan om det många gånger igen. Hoppa över på din pappas sida. Folk som bara hänger på förlorar i längden. Det står skrivet i stjärnorna. Kom igen nu, Andrea, vai!”
Faktum är att än idag tror jag mig inte vara vare sig unik eller oersättlig, men det lyckas jag aldrig förklara för folk runt omkring mig som bara dömer mig på ytan. Men jag har kommit fram till en sak: det finns en hemlighet. Jag ser spelet på ett annat sätt. Det handlar om perspektiv, ett vidvinkelseende, en sorts helhetssyn av allt som händer på planen. En klassisk mittfältare tittar rakt fram och ser anfallarna. Men jag koncentrerar mig på utrymmet mellan dem och mig, för att kunna passa bollen. Det handlar mer om geometri än taktik. Och det utrymmet verkar te sig större för mig, enklare att ta sig genom, en grind som är lätt att slå upp.
Någon har jämfört mig med legenden Gianni Rivera, de säger att jag liknar honom i det här. Men jag har aldrig sett honom spela, inte ens på video, så jag kan inte bedöma om det stämmer. Det har faktiskt aldrig hänt att jag känt igen mig i någon annan spelare, varken från förr eller någon nuvarande. Inte i någon framtida talang heller, men det finns det ju tid kvar för. Jag letar inte efter kloner, det intresserar mig inte. Dolly kan aldrig bli identisk med något annat får.
Jag känner ingen press, undviker den, skiter helt enkelt i den. På eftermiddagen den 9 juli 2006 i Berlin sov jag och spelade Playstation. På kvällen vann jag VM.

På ett mentalt plan var Mircea Lucescu – ofrivilligt men inte omedvetet – min mentor. Han var tränaren som plockade mig ur Brescias ungdomslag när jag var femton och satte mig i förstalaget, i de vuxnas värld. Jag började träna tillsammans med trettioåringar som var rätt sura över att behöva ha mig runt fötterna. De var dubbelt så gamla och vissa dagar dubbelt så elaka.
”Andrea, fortsätt att spela som i ungdomslaget”, var det första Lucescu viskade till mig, och som den gode soldat jag är så lydde jag order. Alla tog det inte med jämnmod, framför allt inte omklädningsrummets seniorer som alla lyssnade på även ute på plan, och som var gubbar i jämförelse med mig. En dag dribblade jag förbi en av dem tre gånger i rad, och den fjärde gången smällde det. Han drog till så in i helvete och träffade mig med en välriktad spark rakt på vristen. Det var onödigt för honom att säga att han inte gjorde det med flit, ingen hade ändå trott på honom. Han ansåg väl också att jag ville visa upp mig och spela diva, men i själva verket gjorde jag bara som Lucescu hade sagt åt mig. Nu blinkade tränaren åt mig: ”Oroa dig inte, det är bra så”, sa han. ”Och testa du det igen.”
Lucescu pratade först lugnande med mig, sedan höjde han rösten och sa till resten av laget: ”Passa bollen till Pirlo, han vet hur man hanterar den.” Det handlar om en annorlunda sorts vänskap, den mellan ett föremål och en människa. Jag har alltid kunnat göra vissa saker utan att någonsin ha prövat dem.
Min första verkliga triumf var när jag fick fler passningar än sparkar från mina lagkamrater. De första dagarna var proportionen tio mot en (tio mordförsök mot en boll i min närhet, men nästan alltid av misstag). Men med tiden blev det bättre, tills en acceptabel jämvikt uppnåddes. Och till slut tog passningarna Jag var lycklig, särskilt för min pappas skull, som äntligen skulle kunna skaffa sig abonnemang på arenans mittsektion, på de bekvämaste platserna med stolar i skinn, och slippa behöva ta med sig öronproppar. Avundsjukan hade vi lämnat kvar på ungdomslagets plan. överhanden.

About InterSverige