Hem / JZ Boken / EXKLUSIVT: Javier Zanettis självbiografi – Kapitel 17

EXKLUSIVT: Javier Zanettis självbiografi – Kapitel 17

Kapitel 17 – La Seleccion

Jag har aldrig känt mig tyngd av att resa världen runt bärandes landslagsströjan. Jag har varit i
Italien i femton år, men charmen i Selccion har jag aldrig kunnat motstå. Därför kommer jag
fortsätta flyga utomlands för att bidra till landslaget. Det är en aktion som inte gör mig trött
trots att jag inte längre är ett litet barn. Min kärlek och passion för Albiceleste under yngre
dagar har förblivit densamma. Inget har förändrats. För alla spelare är det en enorm
tillfredsställelse att försvarare hemlandets färger, oavsett om man är i 20- eller 30års åldern.
Jag hade turen att komma tidigt in i landslaget och när jag var i 20-årsåldern debuterade jag.
Några månader efter min debut i Banfieldtröjan inkluderades jag av Passarella bland de
uttagna inför vänskapsmatchen mot Chile i Santiago. Laget behövde byggas om på nytt efter
besvikelsen under VM 94, turneringen som egentligen markerade slutet på Diego Armando
Maradonas karriär. Det började bra för oss och vi vann med 3-0. Vem skulle ha trott att
landslagsäventyret skulle pågå i över femton år. Dock tror jag att det vackra ännu inte har
kommit. Jag vill ut och realisera varje fotbollsspelares dröm; att spela VM 2010 i Sydafrika.
Jag kommer att vara nästan 37 år gammal, men om allt går smidigt till tror jag att jag kan
bidra med en hel del till laget. Jag måste trots allt läke en del sår. Hittills har jag inte vunnit en
enda titel med landslaget. Jag har varit väldigt nära men inte kunnat nå ta det sista steget.
Å andra sidan har jag tilldelats väldigt mycket av landslaget. I åratal har jag varit kapten för
laget och jag håller rekordet för antal framträdanden – 129 (men jag hoppas de blir ännu mer).
Om jag tittar på den här speciella listan får jag nästan rysningar. Bakom mig finns det riktiga
superstjärnor : Ayala, Simeone, Ruggeri, Maradona, Ortega, Batistuta, Passarella… Jag är
mycket stolt över att vara där jag är och att föras in i landslagshistorien. Även om jag spelade
en kort period i den argentinska ligan, har jag tack vare detta blivit en symbol för fotboll i mitt
hemland. Hur som helst, jag hoppas att mitt positiva inflytande inte bara finnes på plan, utan
utanför också. Jag var aldrig intresserad av idoldyrkan baserat på sport och jag hoppas att
mina landsmän ser detta också och förstår att jag är fäst vid mitt land, trots att vi är långtifrån
varandra.

Mitt första stora äventyr med Seleccion, efter debuten, var daterad till juli och augusti 1996,
då de olympiska spelen hölls i Sydney. Med U-23 laget, som tränades av Passarella, gjorde vi
bra ifrån oss även om guldmedaljen inte hamnade i våra händer. Det var mitt första
deltagande i OS, en tävling som skiljer sig från alla andra. Idrottare från hela världen samlas i
en stämning fylld av fest och broderskap, det är en speciell känsla. Under många år var
Argentina oförmögen att vinna en medalj, för att precisera – sedan 1928 då Seleccion kom på
andra plats. Så det fanns stora förväntningar på oss eftersom vi var ett ungt lag, som verkligen
kunde gå hela vägen. Passarella organiserade ett ungt lag, som dock bestod av ett antal spelare
som redan hade viss erfarenhet. Det var de som var förutbestämda att bli landslagets ryggrad.
Bland mina lagkamrater fanns de som följde mig till Inter; Diego Simeone, Hernan Crespo
och Matias Almeyda. Men det fanns också många spelare som testade på lyckan i Serie A ,
t.ex el Piojo Lopez, Sensini, Ayala, Chamot och Ortega.

Alla skulle ha tippat på en final mellan Argentina och Brasilien, ett lag som hade Ronaldo,
Roberto Carlos, Bebeto och Juninho. Men till allas förvåning blev Brasilien utslagna i
semifinal av Nigeria. I vår semifinal besegerade vi Portugal med 2-0 tack vare två mål från
Crespo och därmed var finallagen Argentina och Nigeria. Det fanns mycket av Inters framtid i
den matchen. Förutom jag själv fans där Almeyda, Simeone, Crespo och hos nigerianerna
spelade Nwankwo Kanu och Taribo West. Kanu kom till Inter direkt efter matchen och West
kom som förstärkning till försvaret (han medförde också en del annat. Taribo var en mytisk
figur) under eran av Gigi Simoni. Det var en spännande match där vi tog ledningen tack vare
Lopez men de kvitterade genom Babayaro. De fick igen med Crespo och sedan blev det lika
igen. Upp till en handfull sekunder före slutet verkade den täta matchen gå till förlängning,
men då gjorde Amuneke mål och gjorde så att vi hamna på andraplats. Silvermedaljen var en
historisk bedrift eftersom en medalj hade saknats i sextioåtta år.

Vi var inte framgångna år 2004 i Copa America, som spelades i Peru och mot ärkerivalerna
Brasilien. Återigen var det en match med Nerazzurri färger. Den här gången var det min
Interkamrat som skojade till i slutet på matchen. Jag talar om Adriano, målskytten av
kvitteringsmålet som innebar 2-2 i den 93:e minuten, då vi stod och väntade på att få smaka
segersötman. Det målet vände på varje perspektiv. För oss var det ett enormt slag, medan det
var helt tvärtom för Brasilien. Straffsparksläggning gav mig dåliga vibbar igen, precis som
mot Schalke 04 i UEFA-cupfinalen. Sensmoralen i den här historian var att brasilianarna inte
missade ett enda skott och Julio Cesar, brasiliansk målvakt och min framtida lagkamrat i
Inter, räddade det första skottet från D’Alessandro och dömde oss att misslyckas. En annan
dröm förstördes när man minst anade det.

Copa America och OS är prestigefyllda men för alla spelare är naturligtvis VM det största. OS
är unik vad gäller atmosfären och stämningen runtomkring då det är en hymn till det sanna
värdet av idrott. Copa America är en mycket känslig lokalturnering som brukar elda upp alla
deltagande, men VM är en annan sak. Att spela i ett VM är kulmen på en dröm från
barndomen och toppen av karriären för en fotbollsspelare. Tillfället för mig kom 1998 i
Frankrike. Jag var ganska taggad efter att ha vunnit UEFA-cupen med Inter några månader
tidigare och det var första världsmästerskapet efter Maradona. Vi var bland favoriterna att
vinna turneringen. Laget var mer eller mindre samma lag som tog silver i OS, dock fanns
Gabriel Batistuta och Veron (två fotbollsspelare som också spelat för Inter) med den här
gången. Början på detta äventyr blev omedelbart positivt. Vi vann alla tre
gruppspelsmatcherna mot Japan, Jamaica och Kroatien men i åttondelsfinalen fick vi en
motståndare som vi mest ville undvika: England. Tolv år efter Guds hand, en av de mest
minnesvärda matcherna i fotbollshistorien och här var vi, framför den brittiska fienden.
Naturligtvis ändrades tiden och minnet av kriget i Malvina blev mer nyanserad. Men
rivaliteten var fortfarande densamma och för många av oss som var barn i 1986, var det en
match med ett stort ”M”. Det fanns snack om revansch under flera dagar. Britterna ville
hämnas det om hände i Mexiko och för vår del ville vi bevisa att det som hände för tolv år
sedan inte berodde på chans eller tur. Det fanns en riktig strid på plan. Vi tog ledningen
genom en straffspark, förvaltad av Batistuta och de kvitterade genom Shearer, även där
genom en straff. Owens mål som innebar comeback för England hindrade dock inte att vår
dröm skulle förverkligas. I den 45:e minuten fick vi en frispark vid straffområdeskanten.
Istället för att skjuta rakt på mål överraskade Veron alla med att passa mig. Jag kontrollerade
bollen med högerfot och sköt sedan mot Seaman i målet med utsidan av vänsterfoten. Bollen
hamnade nära det övre hörnet där den engelska målvakten bara inte kunde nå den. Det var ett
av de viktigaste målen i min karriär. Självklart kan du inte jämföra den med Maradonas mål,
men det var målet som gjorde att vi kunde kommat tillbaka på rätt spår igen för att vinna
matchen. Jag minns firandet. Jag förstod inte vad som pågick samtidigt som alla hoppade på
mig. Jag hamnade liggande på marken, begravd. Mina lagkamrater började omfamna mig och
på läktarna viftade argentinarna med blå och vita flaggor. Under andra halvlek ändrades inte
resultatet. Trots det berömde röda kortet för Beckham, efter hans tackling på Simeone,
lyckades England med att inte släppa in ett mål till och därmed var det återigen dags för
straffar. Men efter så mycket otur vände turen på vår sida. Tolv år senare lyckades Argentina
att slå ut England i VM igen, precis som den där dagen i juni 1986. Efter denna match trodde
vi att vi verkligen kunde nå finalen. Istället var vi, efter den långa fighten mot britterna,
fysiskt utmattade och åkte därför ut mot Holland. Det var otur det också då Dennis Bergkamp
(också Inter) satte 2-1 med ett vackert mål i slutet av matchen.

Fyre år senare, i Korea och Japan, var vi återigen bland favoriterna. Men det visade sig att det
inte kunde ha gått värre. Utslagna redan i gruppspelet, denna gång med en förlust mot
britterna. Det var en tuff grupp och många tvekade inte att definiera det som ”dödens grupp”.
Förutom oss var det England, Sverige och Nigeria. Vi började bra genom att slå Nigeria och
därmed ta revansch för OS, men i den andra matchen, förlorade vi efter att Beckham gjort
mål. I den sista och avgöarnde matchen mot Sverige kunde vi bara få oavgjort, vilket var för
lite för att gå vidare från gruppen. Det var en känsla av besvikelse blandat med förtvivlan.
Så jag väntade i ytterligare fyra år. Men för mig var väntandet ytterligare ett slag på ryggen,
men om jag ska vara ärlig var det inte en stor överraskning. Under en tid visste jag att jag inte
var aktuell för den dåvarande tränaren, Jose Pekerman. Faktum är att mitt namn inte var med
på spelarlistan. Personligen var den sommaren bitterljuv. Å ena sidan hade mitt Inter tagit
tillbaka det som stulits och å andra sidan besvikelsen över uteslutandet av Seleccion. Mitt
tålamod belönades eftersom Pekerman avgick efter den turneringen och efter att Alfio Basile
tagit över började mitt äventyr om på nytt.

Nu är mitt mål att spela (minst) ett annat VM och försöka vinna det så jag kan glömma
besvikelserna från det förflutna. Nu är det den absoluta idolen som leder oss, Diego Armando
Maradona. För oss argentinare kommer han att förbli en spelarlegendar, men han har redan
visat mycket bra som tränare. Jag fann honom vara en mycket älskvärd och lugn person, en
tränare med tydliga idéer som vet vad han vill.
Med honom på bänken och geniet Leo Messi på plan har vi det som krävs för att gå långt.

About Mohammed Fakhro

Missa inte

EXKLUSIVT: Javier Zanettis självbiografi – Kapitel 13

Kapitel 13 – Ett steg ifrån en dröm Säsongen 2000-2001 började under en olycklig stjärna …