Hem / JZ Boken / EXKLUSIVT: Javier Zanettis självbiografi – Kapitel 16

EXKLUSIVT: Javier Zanettis självbiografi – Kapitel 16

Kapitel 16 – Italienare i Argentina, argentinare i Italien

Jag ser mig själv som en emigrant på väg tillbaka. I Italien hittade jag ett andra hem, ett hem
som mina förfäder lämnade för många år sedan. Kanske är det på grund av denna anledning
som jag aldrig flyttade och just nu har jag ingen avsikt att göra det. Italien är ett land som har
gett mig så mycket, ett land som välkomnade mig när jag var en främling och tillät mig att bli
en riktig fotbollsspelare. Jag skulle aldrig kunna glömma mina rötter och mitt land, men efter
femton år känner jag mig som en italienare. Mina barn, Sol och Ignacio, föddes i Italien och
min kärleksaffär med Paula växte upp i detta land. Jag är också kär i Como och dess sjö. Jag
älskar italienska ”foten” och jag är ofta kallad Saverio (Xavier) istället för Javier, lite för att
mitt namn inte är det lättaste att uttala och lite eftersom jag nu anses vara italienare i många
avseenden. Hedersfullt skulle jag vilja säga.

Inter har ofta kritiserats för innehav av för många utlänningar i laget. Men man kan se på de
senaste spelarnamnen som Zanetti, Cambiasso, Burdisso, Crespo och Solari att de är födda i
Argentina, men med tydliga italienska rötter. Infödda, brukade vi säga. Det är på grund av
våra “kromosomer” som vi lättare kan anpassa oss till livet i Italien och Serie A. För oss är att
vara i Italien som att vara hemma, även om vi saknar vårt land oerhört mycket. I Inter har jag
haft turen att spela med så många landsmän. Den ”argentinska kolonin”, som många kallar
den, har varit en stark sådan de senaste säsongerna. Men vi har aldrig varit en klan. Man talar
ibland om att Inters omklädningsrum är indelad i ”små grupper”. Så långt ifrån sanningen
man kan komma. Det är lite som berättelsen om rivaliteten mellan brasilianare och
argentinare. Det är sant att rivaliteten finns, men bara när de två landslagen möts. Jag har
alltid haft bra relationer med andra brasilianska lagkamrater. Jag var en god vän med Roberto
Carlos, som var mycket enkel och trevlig kille. Han var utåtriktad och alltid glad. Varje dag
märker jag samma sak med Maicon och Julio Cesar som alltid är rolig att umgås med.
Vi argentinare gör ofta en del gemensamt, men för en enkel kulturell identitet. I reträtt, har vi
alltid haft det trevligt när vi spelat gitarr, jag Burdisso och Walter Samuel. Det är ett sätt att
lätta på spänningen inför matcherna och även för gruppen. Jag tycker verkligen om att spela
och lyssna på låtar av Ligabue, en av mina favoritmusiker tillsammans med Laura Pausini,
Eros Ramazzotti och Los Piojos, som bokstavligen betyder ”löss” och är ett av de viktigaste
argentinska rockband. Musik har alltid varit en del av mitt liv. Lyckligtvis sjunger jag också,
då jag ibland inte kan hålla tillbaka. Pazza Inter till exempel. Det är den låten som blev lagets
hymn och spelas upp varje gång vi kliver in och ut från San Siro. Låten var en underbar
upplevelse, men jag kommer aldrig att glömma min duett med Mina, den italienska musikens
drottning. Jag valdes som den manliga rösten för ”Parole Parole” över andra framstående
kandidater, däribland en viss Antonio Bandera. Tyvärr spelade vi inte in samtidigt men det
kommer säkert vara bland mina bästa minnen.

En annan ritual för oss argentinare är att dricka en sorts dryck tillsammans. Detta är en som en
infusion beredd med den så kallade yerba mate, en ört som växer i Sydamerika, i en container
och sedan dricker du det efter tillägg av varmt vatten eller socker. I Argentina är det en ritual
precis som grillning av kött. Fläskkött och grillat nötkött är vår specialitet. Vanligtvis grillar
vi tillsammans med våra familjer och lagkamrater hela natten lång. Vi har ofta hållit
barbecues där vi inbjudit hela laget, inklusive presidenten. Grillmästarna är Samuel och
Nicolas Burdisso, grymma försvarare på plan men utanför är de professionella kockar. En
barbecue kan användas för att samla ihop laget, för att fira en seger eller glömma en förlust.
Styrkan i ett lag kan ses i dessa småsaker. Det är en del av gruppen. Det är harmoni mellan
spelare, tränare och chefer som kan ge goda resultat. Och under senare år har Inter bildat en
riktig grupp där individualismen är placerad i centrum av laget, som är det enda som betyder
något.

De säger att det inte finns fler symboler i fotboll. Kanske är det delvis sant, det finns färre
spelare som verkligen fastnar för en tröja. Men om man tittar på de stora lagen kan alla räkna
med en ledare, en kapten som gett sin själ för deras färger i många år. Paulo Maldini för
Milan och Alessandro Del Piero för Juventus, två stora spelare och extraordinära människor
och bortom all fotbollsrivalitet har jag alltid respekterad dem. Jag har aldrig gillat att nämna
dessa saker, men tyvärr lämnar min ålder ingen annan utväg, jag är Inters ”bandiera” (flagga
eller symbol). Även Massimo Moratti har definierat mig på det sättet och det är en stor
tillfredsställelse för mig att han säger så. Kanske förstår jag vad det verkligen innebär att vara
en Intersymbol efter att ha passerat Giacinto Facchetti i antalet spelade matcher för Inter. Att
gå förbi en legend som Giacinto, den spelare som bäst och mest förkroppsligade Inters ande,
är något otroligt. Ingen ville satsa en halv cent på detta när jag först anlände till Italien, och
det tror jag ingen gjorde heller. Hur som helst, trots att jag nått så högt kommer jag säkerligen
inte sluta.

Jag blir ofta tillfrågad om hemligheten med min ”livslängd” i fotboll. Mitt svar har alltid varit
densamma; det finns ingen hemlighet. Jag måste tacka moder natur för att ha gett mig den här
kroppen, även om någon sa att den här pojken var för liten för att spela… Och sen har jag levt
som en atlet, frisk och fri från skador. Jag tränar alltid med största allvar så jag har aldrig
drabbats av en allvarlig skada. För mig är det fortfarande ett nöje att gå ut på fotbollsplanen
och spela, trots att jag varit med i så många år och det tror jag är en annan faktor. Med tiden
har jag naturligtvis lärt mig att hantera saker och ting på ett bättre sätt än när jag var 20. Vid
35-års åldern spelade jag fortfarande varje match non-stop, även när jag reste för att spela
med landslaget. Jag är nu så van vid att flyga att jag somnar innan piloten ens satt sig. Det är
ett sätt att optimera tid. Och med små barn som alltid rör sig så fortsätter jag att träna genom
att jaga dem hela dagen. Många kallar mig för en robot, men jag tror helt enkelt att jag vet hur
jag ska hantera de gåvor jag fått.

Jag hopps särskilt att jag kan bli ett föredöme för yngre. Med endast talang kommer man inte
någonstans, om det inte tillsätts uthållighet och tillämpning. Jag gillar att vara med mina barn
och jag är glad över att mina yngre lagkamrater frågar om tips som om jag vore deras
storebror. I Inter finns det många spelare som har setts som de framtida kaptenerna. Min vän
Esteban Cambiasso ses av alla som framtidens kapten. Han är en bra spelare, har alla
kvaliteter och är en värdefull person. Jag hoppas också att Davide Santon kan göra samma
sak. Jag vill inte pressa någon, men om han fortsätter med samma engagemang och med
samma ödmjukhet, kommer han att göra stora saker.

Jag har ingen tanke på att sluta nu när Inter börjat vinna och jag känner mig inte alls färdig,
trots de många rekorden jag åstadkommit de senaste åren. Jag känner fortfarande att jag kan
ge en hel del för den här tröjan. När en reporter frågade om Cambiasso kommer att vara Inters
kapten år 2014, året då kontraktet upphör, svarade Cuchu: ”Nej, för då kommer Javier Zanetti
fortfarande vara med på plan.” Vem vet om han har fel.

About Mohammed Fakhro

Missa inte

INTER VS ROMA – Prepartita!

Efter år med misslyckanden ser Inter  äntligen ut som ett lag redo att utmana på …