Hem / Aktiviteter / EXKLUSIVT: Javier Zanettis självbiografi – Kapitel 15

EXKLUSIVT: Javier Zanettis självbiografi – Kapitel 15

Kapitel 15 – Jag är en Interista

Att plocka upp bitarna efter den 5 maj var inte lätt. Inte ens VM i Sydkorea och Japan kunde
radera minnet av vårt misslyckande i ligan. Och i augusti, i början på en ny säsong,
förändrades många saker. Ronaldo, den mest älskade spelaren av fansen i Inter, bestämde sig
för att flytta någon annanstans, närmare bestämt till Spanien för att inleda en karriär i Real
Madrid tröjan. Jag har aldrig delat hans val eller köpt motivationen som fick honom att lämna
Milano, vilket var en separation som sades grunda på påstådda konflikter med Hector Cuper.
Jag sa då och jag upprepar det idag; Ronie var en av de största fotbollsspelarna genom tiderna,
förmodligen den bästa spelaren jag hade äran att spela. Däremot var Moratti och de miljontals
Interfansen vid de ögonblicket väntandes på sin självklara idol, efter att ha lidit med honom
under hans två långa skador. Jag lät honom veta hur viktig han var för oss och att laget stödde
honom. Det var inte tillräckligt. Men fotboll är som ett hjul; spelare, direktörer, presidenter
och tränare kommer att lämna, medan klubbens färger är kvar.

Under det andra året med Cuper som tränare började den argentinska kolonin i laget att växa.
Förutom mig, Nelson Vivas, Matias Almeyda och Andres Guglielminpietro, kom också Kily
Gonzalez, Hernan Crespo och sedan anlände under säsongen en annan stor anfallare, Gabriel
Batistuta. Även utan Ronaldo, den mest representativa spelare, var Inter protagonisten av en
bra säsong. Men återigen blev det enormt besviket när det gäller Champions League. Minnet
smärtar mig än idag. Efter tjugofem år, lyckades Inter nå semifinal i den mest prestigefyllda
turneringen i Europa. Lottningen var dock inte så värst positiv; Inter – Milan, den match som
alla, på båda sidor, för all del ville undvika. Vi pratade inte om det på flera dagar. Å andra
sidan var det de första Europa-derbyt, den första gången som dessa lag drabbade samman i
Europa. Lätt att föreställa sig det tryck och ångest som fanns dagarna före matchen. Derbyt i
sig är en ovanlig match, den mest fruktade och på samma gång den mest fascinerande. Inter
och Milan är inte bara de två milanesiska lagen, utan du hittar två kontrasterande stilar och två
filosofier. Men jag har alltid haft en uppriktig respekt för ”kusinerna” och för många spelare i
Rossoneri. Framför allt Paolo Maldini, som i mitt tycke är en av de största genom tiderna.
Fram till dess sågs derbyt alltid som en utmaning om “makten” i staden, men i maj 2003
förvandlades det till något mycket viktigare. Europa stod på spel, och Milano blev
huvudstaden för kontinental fotboll; det var inte bara något derby, det var Europa-derby.
Den första semifinalen slutade 0-0. Få chanser för båda lagen och ett resultat som var
väsentligt bättre för oss eftersom vi, på pappret, spelade borta. Efterföljande vecka var full av
passion. Alla på gatorna, radio, tidningar och TV pratade om matchen. Det hade varit
tillräckligt för oss att vinna med 1-0 för att realisera en dröm, efter fem årtionden, och sedan
flyga till Manchester för att spela finalen. Jag minns att den kvällen på San Siro var som ett
dårhus. Det fanns ingen halv plats ens uppe på läktarna och på Curva Nord hade såklart prytt
svart och blå över hela arenan. Och precis som i första matchen var spelet mycket balanserat,
men i slutet på första halvlek kom kallduschen; Shechenko kom förbi Cordoba och fick in
bollen bakom Toldo. Vid den punkten krävdes det två mål utav oss för kvalificering. Under
andra halvlek la vi på våra själar och kanske något mer. Och tack vare fansens stöd, med åtta
minuter kvar i matchen, lyckades vi kvittera genom ett mål av Martins. De sista minuterna
som var kvar spelades med en hög nivå av adrenalin. I och med kvitteringen omvändes spelet
till vår fördel, dock höll tiden på att rinna ut. Jag glömmer aldrig de sista anfallen, med hela
stadion som försökte höja Inter. En bra chans fick Kallon på övertid, men Abbiati,
Milanmålvakten, mirakelräddade och krossade våra drömmar om ära och framgång. Efter
matchen var vi förstörda. Fysiskt och psykiskt. Jag hade så mycket ilska inuti mig och så
mycket frustration att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna. Jag grät som ett barn. Jag fick
modet. Att åka ut mot Milan i semifinal i Champions League. Jag vet inte om det var svårare
att smälta än förlusten den 5 maj. När det gäller mina sorger inom fotbollen, förtjänar det där
en topplacering.

Året efter var ett övergångsår. Efter sex ligamatcher fick Cuper lämna, mannen som hade fört
oss till randen av ligatiteln och Champions League-finalen. Vi fick inte en bra start på
säsongen och Moratti trodde att det skulle vara rätt att byta, för att ge ett ryck till laget.
Alberto Zaccheroni kom; en Interista men vann Scudetto när han var Milans tränare 1999.
Tränaren hade inte mycket tid för att spela in sina idéer. Faktum var att den säsongen inte var
minnesvärd eftersom vi åkte ut i Champions League och sedan i UEFA-cupen. Vi kom på
fjärde plats i ligan, så vi kom åtminstone till Europa.

I säsong 2004-2005 öppnades en ny cykel, som kort därefter skulle inbringa den åtråvärda
titeln. Roberto Mancini presenterades som ny tränare, en före detta toppspelare som jag hade
mött flera gånger på planen, till exempel UEFA Cup-finalen 1998. Trots en del försäljningar
fortsatte den argentinska kolonin att bli större. Först kom Cruz, min lagkamrat i Banfield,
Gonzalez, sedan Veron, Burdisso och slutligen El Cuchu Esteban Cambiasso.
De första två åren med Mancini fungerade som lärlingsutbildningar. Laget revolutionerades
både vad gäller formation och spelidé. Vi började med blandade resultat, men vinsten i
italienska cupen mot Roma (som i senare säsonger skulle vara vår största konkurrent) var det
första steget mot skapandet av ett vinnande lag. Däremot gick det sämre i Europa. Det var
skrivet att vi återigen skulle ställas mot Milan i ännu ett Euro-derby. Chansen att revanschera
sig. Tyvärr började saker och ting genast dåligt och vi förlorade med 2-0. Sedan avbröts
returmatchen efter att en rökbomb kastats in på plan av våra fans. Jag tolererar inte beslutet,
men deras tålamod hade nått sin gräns. Däremot behövde de bara några månader för att samla
ihop pusselbitarna.

Vändpunkten kom året efter. Inte bara för Inter, utan för hela den italienska fotbollen. Vinden
förändrades för all framtid. Fortfarande under ledning av Mancini, kom en ny seger i den
italienska cupen, även då mot Roma. Men även om det var viktigt, var det inte en signal som
inskränkte det förflutna. Under sommaren 2006 var alla noder lösta. Under mina första tolv år
hade Nerazzurri vunnit UEFA-cupen och två italienska cuper. Inte mycket, men jag kände att
jag saknade ett par Scudetti, och om allt var gjort enligt reglerna skulle dess titlar ha varit
Inters.

Den sommaren var mycket het, inte bara på grund av temperaturen och att det italienska
landslaget vann VM. Det var dessutom en särdelning mellan förr och nu. När jag hör att
Calciopoli var ”fabrikerat” och allt skapades av Inter skrattar jag. De inblandade vet mycket
väl att det inte är. Det finns flera tester, det finns fakta och avlyssningar som avslöjar allt.
Det var tufft för oss, för Interfans, att kunna uthärda år av bedrägerier, maktspel och retningar
av motståndarfans som sjöng ramsan; ”du vinner aldrig.” Förändringen var ett faktum inom
några månader. Och sanningen, den som vissa fortfarande har svårt att acceptera, kom
äntligen ut. ”Systemet” som det definieras, spelade ut oss i åratal. Detta är inte att säga att det
var fel från vår sida, utan att dessa fel verkligen förstorades av sammanhanget.
Som jag skrev tidigare är fotboll som ett snurrande hjul. Jag har alltid trott på att vår tid
kommer, förr eller senare. Scudetton 2006 tilldelades oss som en kompensation för alla dem
som stals under tidigare år. Inget mer. Vi gjorde bara vår plikt. Det var verkligen inte vårt fel
att två lag som kom före oss i tabellen blev straffade. Många kritiker och journalister, även
auktoritativa, fördömde Morattis beslut att acceptera titeln. Visst, det var inte samma sak som
att vinna en titel och fira på en arena med supportrarnas jubel, men varför skulle vi ge upp
den? Vi hade ingenting att dölja, vi var rena. Framförallt var vi stolta Interisti. Och adjektiv är
värt mer än tusen ord.

About Mohammed Fakhro

Missa inte

EXKLUSIVT: Javier Zanettis självbiografi – Kapitel 14

Kapitel 14 – Il Capitano dei Pupi Om det inte gick vägen på fotbollsplanen, var …