Hem / JZ Boken / EXKLUSIVT: Javier Zanettis självbiografi – Kapitel 14

EXKLUSIVT: Javier Zanettis självbiografi – Kapitel 14

Kapitel 14 – Il Capitano dei Pupi

Om det inte gick vägen på fotbollsplanen, var situationen i Argentina betydligt värre. Den
fruktansvärda ekonomiska krisen 2001 var ett hårt slag på mitt land. De stora skulderna och
devalveringen orsakade en våg av problem, vilket ledde till att hundratusentals familjer levde
katastrofalt. Paula och jag såg hjälplöst på de skakande bilderna på TV. Det var en total
kollaps, en punkt utan återvändo. Jag minns att, på den tiden, ringde jag föräldrarna varje dag
för att veta och förstå vad som verkligen händer andra sidan havet, där en dramatisk händelse
ägde rum ljusår ifrån den gyllene värld vi levde i Italien. Förluster, utslagningar och lite
fotbollshysteri var ingenting jämfört med den smärta jag kände under denna katastrof, medan
jag satt och tittade från en privilegierad position.

Jag följde händelserna i mitt land dagligen via internet. Betalande av konsekvenserna var mest
barn i de fattigaste stadsdelarna. Det talades om att det var ett dussin barn som dog varje dag
på grund av svält, infekterat vatten, dålig hygien, brist på mediciner och vård.
Jag kommer från en ödmjuk bakgrund, men i min barndom saknade jag aldrig livets
nödvändigheter. Även under diktaturtiden var det inte så illa som 2001. Butiker stängdes,
social oro, bankkonton frysta, elände och förtvivlan överallt. Utöver hjälplösheten att inte veta
hur jag kunde hjälpa mitt land, fick jag en känsla av ilska. Argentina har många resurser, både
mänskliga och materiella, och det är historiskt sett en av de stora exportländerna i världen.
Men denna kris ruinerade allt och smulade ner varje hopp.

I denna sorgliga och mörka tid bestämde Paula och jag att kavla upp ärmarna och bidra med
våra små delar för att förbättra saker. Erfarenheterna med Bindun, Beppe Bergomis förening,
gav oss den första inputen. Det var dags att göra något för vårt land, vara till tjänst för folket
och framförallt våra barn. Krisen var bara tjänat till att påskynda processen. Att riva hjärtat
under martyrskap var i själva verket bilderna av barnen. Det var dags att bygga något konkret
och stödet från min fru bidrog till att fatta ett beslut, och särskilt att räkna ut vilken riktning vi
skulle ta för att röra oss framåt. Det faktum att jag var en berömd fotbollsspelare gjorde det
lite lättare. Jag tror att alla, särskilt när de kan räkna med en stark popularitet, har ett socialt
ansvar i samhället där de bor eller växte upp i.

Det tog inte mycket att gå från tankar till handling, eftersom vi hade hittat många vänner och
släktingar som var villiga att räcka ut en hand. Namnet valdes tidigt, utan att ens behöva
anstränga varandras hjärnor; Fundación Pupi. Pupi är mitt smeknamn inom fotbollen och
också en akronym för ”Por un por integrado” eller ”Bygg för en barndom”.
Våra koncept var tydliga från första början. Stiftelsens syfte var att tillgodose de
grundläggande behoven hos barn, ge dem mat, utbildning, hygien och därmed hjälpa deras
familjer. De problem vi stod inför vid den tiden var inte bara relaterat till den ekonomiska
krisen. Obehag av vissa områden var fortfarande en verklighet, särskilt i de fattigaste
förorterna i Buenos Aires. I städerna i Argentina lever mer än två och en halv miljon barn,
från noll till nio år gamla, i absolut fattigdom. Stadsdelen Lanus var ett av de områden där
detta obehag nådde sin peak. Av denna anledning valde vi att fokusera vår uppmärksamhet på
det området, speciellt i förorten Remedios de Escalada, där större delen av befolkningen
tvingades leva i fallfärdiga skjul, utan minsta hopp om en bättre framtid. I mil och mil
sträcker sig en ödemark. Strax bortom Villa Fiorito, som domineras av detronisation och som
har blivit känd för att vara Maradonas födelseplats. Majoriteten av barn som växte upp i dessa
områden var tvungna att leva på sin intelligens. Tyvärr har inte alla turen att födas med
Maradonas kromosomer och talang. Eftersom barn är lämnade i sticket, för att överleva, har
de tvingats exploatera av vuxna för att sälja droger på gatan eller tigga. För att besvara
hungern rotade de ofta i sopor eller i vissa deponi. Oacceptabla situationer, som från
medeltiden. Vår stiftelse startade därifrån, mellan eländets veck. Vi började med 23 barn, de
behövande som skrevs upp hos socialmyndigheten. Idag är Paula och jag adoptivföräldrar till
mer än 150 barn. Totalt är dock stiftelsen ansvarig för mer än 1000 människor, däribland
släktingar till barnen.

Allt detta blev möjligt med hjälp av min svärfar, Andres de la Fuente, tidigare
Universitetsprofessor som styr som ordförande. Min svärmor, Monica Giacoletto är en
psykolog och har spelat en nyckelroll i de pedagogiska programmen. För många barn har nu
stiftelsen blivit det första hemmet, en trygg plats att tillbringa eftermiddagarna på och få växa
i harmoni, respekterandes de rättigheter de tidigare blivit nekade.
Idén med ett hem är att det ska fungera som en tillflykt, ett skydd och en hälsosam miljö. När
jag ser tillbaka på mitt förflutna och när jag var liten, brukade jag arbeta som murare
tillsammans med min far på byggarbetsplatser. Och jag ser alltid ett hus som den viktigaste
rättigheten för varje person. Stiftelsen är nu ett hem för många barn, utgångspunkten för en
bättre framtid.
Inledningsvis var programmen endast till för gästerna, men snart insåg vi att barnen lede i en
virtuell verklighet. Från måndag till fredag fann vi en trygg värld, men på helgen återvände de
till sin familj och den sorgsna verkligheten. Vad som framkom var idén att utvidga nätverket
även till familjemedlemmar, för att bekämpa okunskap och fattigdom genom ett fullständigt
program.

Många av barnen har ingen hygienkunskap. De visste inte vad en dusch är och de hade aldrig
ätit lunch eller middag vid ett dukat bord. Det första steget var att lära dem de grundläggande
hygienreglerna och täcka 75 procent av deras dagliga behov av livsmedel genom ett
middagsmål, ett mellanmål senare då middagen är en chimär för många.
Stiftelsens program är studerade och har studerats i detalj av ett professionellt team. På
morgonen tas varje barn från sina hem till dagis eller skolan med buss. Därefter får de lunch
för att senare börja med deras kompletterande aktivitet. Barnen följs sedan av professionella i
många olika aktiviteter så som musik, gymnastik, dans, design, teater, simning, rugby och
fotboll förstås, tack vare Inter Campus. Till sommaren kommer det att finnas en anläggning
till förfogande för äldre bröder av våra väster. Rugby är en annan sport som är mycket
användbart när det gäller beteende. Det faktum att våra barn – som inte har någonting – spelar
det, betyder att de är på samma villkor som andra och visar att deras utanförskap inte är
absolut. Den som behöver särskild omsorg och uppmärksamhet kan räkna med en grupp av
pedagogiska psykologer, som kan erbjuda hjälp med munmotorik bedömning,
psykomotoriska och psykologiska.

Idag har vi, utöver föräldrarnas hem, lagt ytterligare tre bostäder närmare Traza, där andra
aktiviteter sker, vilka riktar sig främst till familjemedlemmar. I en av dessa har ett
mikroföretag startat en verkstad där kvinnor börja sy efter att ha utbildats av stiftelsen. Nu är
de riktiga skräddare och arbetare. De har lärt sig att använda en vanlig lön, att kolla scheman,
ta hand om maskiner och att förhålla sig till kollegor. Arbetsförmedling är ytterligare ett mål
för oss. Genom att samarbeta med några företag har vi kunnat erbjuda kurser till barnens
föräldrar. Snickeri, kurser för att lära sig hur man odlar grönsaker, teknisk rådgivning för att
förbättra sina hem för hand. Det andra huset fungerar som ett lager medan den senare har ett
projekt som kallas ”Mama Amor”, som handlar om gravida kvinnor och nyfödda. Via
workshops för hygien och matlagning får mammor eller blivande mödrar lära sig hur man tar
hand om sina barn. Och andra, där man lär sig att integrera med barn och leka med dem. Varje
kvinna kan också räkna med sjukvård, tack vare närvaron av gynekologer och
förlossningsläkare.

Den största glädjen under dessa sju åren av stiftelsens liv var att se några av barnens framsteg.
Många kom med tusentals problem som sedan blev lösta tack vare den omsorg och kärlek de
fick dag för dag på stiftelsen. Jag åker ofta till Argentina för att spendera lite tid med mina
barn. När Paula och jag anländer blir det alltid fest. Jag gillar att spendera min fritid med dem,
att informera om deras framsteg. Du vet, bara genom min närvaro kan jag vara deras källa till
glädje och harmoni. När de ser mig så springer de mot mig, kramar mig och hoppar i min
famn. Jag känner mig ungefär som deras kapten.

På senare år har jag fått uppleva många underbara historier. Jag kommer aldrig att glömma
Martin som sprang mot mig och talade mitt namn, för många andra barn klarade inte av att
vända en tragedi. En annan underbar historia är Giselas. Hon gick med i stiftelsen vid fyra års
åldern och rapporterades lida av psykisk utvecklingsstörning, samma sjukdom som påverkade
hennes mor och syskon. Under två år av tålamod och samarbete med barnpsykologerna var
Gisela ikapp, inskriven i grundskolan med en IQ. Hon var ett barn som var avsedd att ha
analfabetism och social utanförskap som följd. Med ett komplett program för tillfrisknande
har hon nu blivit en liten flicka med samma möjlighet och hopp, precis som alla andra. Hon
närmar sig nu slutet av grundskolan utan att ha behövt upprepa något år.
Sedan finns det berättelsen om Nazarena, som i ett flertal år var offer för sin far, en våldsam
alkoholist. Hon kom till oss när hon var fem, med mycket allvarliga problem men tack vare
ingripandet av stiftelsen fick fadern lämna huset. Nu lever flickan med sin mormor och sju år
senare är hon en annan person. Hon skrattar, leker och skämtar. Hon har så stort behov av
tillgivenhet från dem som förstår henne, leker med henne och de som kan få henne att le.
Slutligen finns det Denise som gick med i stiftelsen vid fyra års ålder. Hon kunde inte gå på
grund av en smärre fysisk missbildning. Det verkliga problemet var dock att ingen någonsin
hade uppmuntrat henne att gå, eller ens vara i närheten av henne. I tolv månader, två gånger i
veckan fick hon råd av en sjukgymnast. Efter långa övningar och tester började hon visa stora
förbättringar. Nu, vid nio års åldern, går hon perfekt.
Stiftelsens idéer uppmärksammades med detsamma utav mina lagkamrater. Ännu en gång
måste jag tacka Inter och många vänner som under åren ställt upp med entusiasm i alla våra
välgörenheter.

En av de första att förstå det viktiga och sociala värdet av projektet var min vän Ivan
Zamorano. Vid den tiden var det inte mycket bättre i Chile, där de var nära ekonomisk kris
och elände. Tack vare hans stöd slutfördes det första steget. Kostnaden för att hantera
stiftelsen på det här sättet är enorm, mer än 300 tusen euro per år, men trots svårigheterna har
vi fortsatt tro eftersom vi träffat underbara människor, som alltid är villiga att stödja oss. För
en självfinansierande organisation har många idéer införts av min fru. Hon är i ständig kontakt
med stiftelsen via internet och spenderar hela dagar för att organisera
välgörenhetsevenemang, hitta nya idéer för att involvera personer från idrottsvärlden och
underhållning. Hennes passion för fotografi var mycket viktigt. Vi har producerat kalendrar,
den senaste med den specielle närvaron av Paolo Maldini, lagkapten i Milan med en ödmjuk
sensibilitet.

Det sägs ofta att fotboll är en sport utövad av bortskämda barn, giriga människor som bara
tänker på pengar och framgång. För egen del kan jag bara säga tvärtom, eftersom jag har hittat
lagkamrater som är redo att hjälpa till på vilket sätt som helst. Ett av de framgångsrika
initiativ att samla in pengar var auktionen med fotbollströjor via webbportalen e-bay, antingen
med lagkamraternas tröjor eller de vi utbytte efter matcherna. Italienarnas generositet har varit
en trevlig överraskning. Om 150 barn och deras familjer kan hoppas om en bättre framtid, är
det mycket tack vare dem. Barn kan bli sponsrade eller ”adopterade” genom ett bidrag på
mindre än en euro per dag. Med det är barnen lovade att få mat, utbildning, hälsa och kläder.
På stiftelsen har vi ett motto: ”Det finns ingen som är tillräckligt stark för att gå ensam, ingen
är så svag att de inte kan hjälpa.”
Stödet från andra spelare är inte begränsad till tröjutbyten. Många har deltagit i de evenemang
som vi presenterat under året. Under julen, då det är varmt i Argentina, har det blivit en
tradition att anordna en välgörenhetsmatch i Buenos Aires och i Boca Juniors arena,
Bombonera. Stora spelare från igår och idag, lagkamrater och tidigare kamrater fortsätter att
hjälpa mig. Att spela fotboll och veta att det kan producera så bra saker är en fantastisk
känsla, och att veta att vår närvaro på plan kommer att medföra vissa fördelar för ett barn är
ovärderligt. Jag upprepar; ingenting är vackrare än att vara till hjälp för andra, vilket är ett
kärt koncept för många underhållare. Det främsta exemplet var publiceringen av Stelle och
Pupi, en DVD som innehåller flera skisser gjorde av mig med personer som Ligabue (en av
mina musikaliska legender), Aldo, Giovanni och Giacomo, Ale och Franz, bandet Gialappa
och med ett speciellt framträdande av en vän som Roberto Baggio.

Tack vare dem och många fans (inte bara Interisti) som stöder stiftelsen kan barnen idag
faktiskt tro på en fridfull och lugn framtid imorgon. Jag känner mig ansvarig för deras framtid
och vill fortsätta samarbeta med människor, särskilt min fru som är stiftelsens chef och som
driver denna dröm vid min sida, varje dag. När staden Milano år 2005 gav mig Ambrogino
d’oro (en av stadens viktigaste utmärkelse) för mitt jobb med stiftelsen var det som att vinna
Guldbollen. Att alla våra ansträngningar erkänts drev mig att fortsätta med det som gjorts
under senare år. Men vi är inte i början på resan; våra barn är vår framtid och deras hopp om
en bättre framtid beror huvudsakligen på oss.

About Mohammed Fakhro

Missa inte

INTER VS ROMA – Prepartita!

Efter år med misslyckanden ser Inter  äntligen ut som ett lag redo att utmana på …