Hem / JZ Boken / EXKLUSIVT: Javier Zanettis självbiografi – Kapitel 13

EXKLUSIVT: Javier Zanettis självbiografi – Kapitel 13

Kapitel 13 – Ett steg ifrån en dröm

Säsongen 2000-2001 började under en olycklig stjärna som skulle följa med oss under hela
säsongen. En muskelskada höll mig på bänken under försäsongen. Fyrtio dagar utan fotboll
och det var första gången en sådan sak hände mig. Allt började snett. Under kvalomgångarna i
Champions League skedde det otänkbara. Vi åkte ut mot det lilla och okända svenska laget
Helsingborg, som inte direkt var gräddan av europeisk fotboll. En av de största besvikelserna
sedan jag kom till Inter. Vi kämpade för att nå vårt mål genom att vinna matchen mot Parma,
men sedan kastades våra ansträngningar bort med vinden. Lite otur var det, men den mörka
perioden var bara början. I första ligamatchen var ännu en förlust ett faktum då vi förlorade
mot Reggina på Granilla stadion. Det var tungt, en riktigt tung förlust som fick bägaren att
rinna över. Marcelo Lippi, som redan hade det tufft med spelarna medgav att han inte längre
kan hantera laget. Några timmar senare skiljdes vi åt. Efter lite mer än ett år, var hans
”romans” med de svarta och blåa färgerna till ända.

Som hans ersättare kom en annan före detta Juventus spelare som på samma gång hade Inter i
sitt CV: Marco Tardelli. Under tiden kämpade jag fortfarande med mitt rehabiliteringsarbete
och försökte påskynda en comeback till plan för att kunna bidra till laget. Även efter att jag
kommit tillbaka fortsatte saker att gå dåligt. Jag är övertygad om att detta var den mest
miserabla säsongen av mina femton år i Inter i och med förlusten i Champions League och
den plötsliga förändringen av tränare. Vi var alla i oordning och båten sjönk djupare och
djupare ner. Förståelse och överenskommelser mellan spelare och den nya tränaren skapades
aldrig. Och det fanns ingen väg att se förbi det. Jag själv hade flera problem med Tardelli,
många argument och diskussioner. Vi hade olika synsätt på fotboll. Sådant händer, du kan inte
komma överens med alla. Vid den tiden spelade vi inte i frid utan sögs istället in i en virvel
med usla resultat. 6-1 mot Parma i italienska cupen, 6-0 mot Milan i derbyt, utslagna ur
UEFA-cupen mot Alavez och för att fullständisera fiaskot så kom det starka protester fansen.
Nu var bitarna helt sönder och att sätta ihop dem igen skulle vara meningslöst. Förlusten vi
ådrog oss i derbyt var nästan logisk, hur konstigt det än låter, med tanke på vår annus
horribilis (horribelt år på Latin).

Vi var också offer för en olycklig episod av våld där en molotovcocktail kastades på vår buss
när vi var på väg till San Siro före den andra matchen mot Parma i den italienska cupen. Det
var det lägsta vi kunde komma den säsongen, toppen av mörkret. Förluster, misstag och
elimineringar var ingenting jämfört med den olyckliga gesten. Våra liv var verkligen i fara på
grund av en själlös ligist, en brottsling förklädd till en pseudosupporter. Golvet i bussen
fattade eld och vi följdes av total panik i oändliga minuter. Vi var på allvar i riskzonen
eftersom alla var torra och hade elden fångat gastanken så hade det varit slutet. En liknande
incident hände några år senare, år 2006. Vi kom tillbaka från resan till Ascoli på lördagen,
efter att ha blivit utslagna av Villareal i Champions League. När vi anlände till Malpensa blev
vi överfallna av en grupp idioter som låtsades vara fans. Femton minuter av ilska och
galenskap. Det sparkades på våra bilar, spelare knuffades och mottog alla typer av hot.
Cristiano Zanetti träffades i ryggen. Endast ett ingripande av poliserna kunde lugna ner alla.
Bara i några gånger i mitt liv har jag känt den rädslan jag kände då. Sådant har inget med
fotboll att göra. Jag tycker att fansen har rätt att bua, till och med förolämpa, när de inte kan
hjälpa att saker inte går på rätt sätt. Men när det leder till barbariska dåd har det inget med
sport att göra. Det blir som att framhäva sina omänskliga instinkter och gömma sig bakom
frustration eller ännu allvarligare sjukdomar.

Mellan bomber och förluster slutade vi på femte plats, med den enda trösten att vi kom före
Milan i tabellen. Men det personliga plågeriet varade hela sommaren. Under en lång tid
insinuerade en person att jag skulle lämna Inter, smickrad av erbjudanden av Real Madrid och
Manchester United. Långt därifrån. Under mina femton år i Inter har jag aldrig tänkt tanken
att flytta. Förmodligen var det någon – absolut inte presidenten eller styrelsen – som inte såg
mig öga mot öga. Allt återgick till det normala när den nya tränare blev officiellt presenterad.
Hector Cuper, som då fick de stora rubrikerna efter hans två succéår i Champions League med
Valencia.

Med Hector klargjordes situationen omedelbart. I början på sommaren ropade han mig åt
sidan för en pratstund. Han frågade om det var sant att jag ville lämna Inter och samtidigt
berättade han för mig att jag var en oumbärlig del i projektet han hade i åtanke. Den lilla
chatten var tillräcklig för att slänga mina bekymmer från året tidigare och alla rykten bakom
mig. Och jag började säsongen mer beslutsam än någonsin. Cuper visade direkt att han var en
mycket kunnig tränare med stor personlighet. en fras som visade hur mycket han brydde sig
om en. Med Cuper förändrades återigen min roll då jag återvände för spel som högerback,
samma position jag spelade på i min debut för Banfield. Det var, personligen och i min
synvinkel, en av mina bästa säsonger. I den nya rollen fann jag mig väldigt bra, lagets
mekanism förbättrades lite i taget och allt verkade gå mot det bästa. I en lång tid förblev vi de
som ledde ligan och drömmen om att slutligen erövra Scudetton blev mer verklig.

Sedan kom vi till målet alla känner till och kommer ihåg, med den där otroliga avslutningen
på ”Pazza Inter” stil. För den mystiska 5:e maj behöver man dock söka efter psykologiska
skäl för vår förlust och för det tror jag det är rätt att förtydliga vissa sakser. Säsongen 2001-
2002 var en stor illusion. Det året var en mäktig stolthet för alla Interisti. Erövringen av
Scudetto verkade bara vara en ren formalitet, som var nära. Det skulle vara tillräckligt att
vinna sista matchen i Rom mot Lazio, som knappt hade något att spela för i ligan. Gapet
mellan oss och våra konkurrenter, Lazio och Juventus, hade minskat inför den sista
omgången, som vi nådde med en poäng mer än Juventus och två mer än Roma. Och jag tror
att det är just det. Förmodligen kunde det varit mer än en poängs försprång innan den sista
matchen. Vi kunde åkt till Roma som Scudettovinnare, om inte vissa märkliga saker hände.
Jag tänker på matchen mot Chievo, laget som låg tredje sist i ligan. Slutresultatet blev 2-2,
men matchen hade en kraftig inverkan på misstag av domaren, som inte tilldelade en solklar
straff till Ronaldo. På den tiden var tal om enkla tillsyner (även domare kan göra misstag,
precis som spelarna), men när den skandalösa Calciopoli exploderade fem år senare, så
bekräftades våra misstankar. Domaren i den matchen var Massimo De Sanctis, en av de
inblandade i ”systemet” som styrde italiensk fotboll i åratal.
Detta är inte att gömma sig bakom ett finger eller rättfärdiga vår förlust mot Lazio som
kostade oss titeln. Men den där situationen, tillsammans med många andra från tidigare
säsonger, var ännu en antydan mot någon som underminerade fotbollsvärlden. Vi var tvungna
att vänta flera år för att bli av med ”cancern”, den som under en lång tid smugit in sig på
arenorna.

Det skrevs och sades allt om den femte maj. Jag som upplevde detta direkt kan säga att vi
kom fram till matchen med stor press på oss, detta utöver att vi var ganska trötta sett från
fysisk synvinkel. Vi pratade inte om matchen på en hel vecka. Var och en av oss var
övertygad om att vi kunde fixa det, men kanske var det (omedvetet) för stor press på oss. Det
värsta var 2-2 målet i slutet på andra halvlek. I andra halvlek förstördes allt och kunde inte
repareras längre. Huvud och kropp vändes och det fanns lite att göra. Fotboll är så. Och
förluster är, precis som segrar, en del av spelet vars skönhet ligger i dess oförutsägbarhet.
Förlust när det såg ut att bli vinst. Den gången var det vår tur.
För hela Intervärlden var den 5:e maj en lång dröms kollaps. Vad som hände sen kan du tänka
dig. Det var som om vi var en tum från himlen och kunde inte röra den. En gränslös illusion.
Efter matchen såg vi inte framför oss. Det fanns för mycket smärta i oss alla. Tårar och ilska.
Att vara arg, argumentera och skylla på någon skulle vara meningslöst. Från första till sista
person var vi alla, utan undantag, skyldiga till förlusten.
Att samla ihop sig igen var hårt, mycket hårt, men det är i dessa situationer som karaktär visar
sig. Det är i svåra tider som campionis visas och det är i svåra tider som man ser styrkan i
gruppen. ”Ge aldrig upp”, som sjungs av våra fans har alltid varit mitt motto. Att kasta in
handduken efter en förlust är fegt. Den stora drömmen försvann, men hoppet om att greppa
den igen hade ännu inte dött.
Lyckligtvis bjuder fotboll alltid på en andra chans.

About Mohammed Fakhro

Missa inte

INTER VS ROMA – Prepartita!

Efter år med misslyckanden ser Inter  äntligen ut som ett lag redo att utmana på …